Min graviditet när jag väntade Lion

Under våran semester tillsammans med min syster och hennes familj (Sommaren 2016) så upptäckte jag att jag blev mer anfådd, jag blev snabbare trött, jag mådde illa och va hungrig hela tiden!
Under semestern när vi var på bilresa till High Chaparall, Kolmården och Göteborg så väntade jag min mens.
Men den kom aldrig, så jag tänkte att jag måste räkna fel..
Men när vi kom hem från semestern låg jag däckad i soffan. Jag mådde jätteilla och trodde att jag va riktigt sjuk. Så fort jag reste mig höll jag på att svimma, osv. Tills jag kom på att de skulle kunna vara graviditet, men ändå verkade det omöjligt för vi hade faktiskt inte ens tänkt skaffa barn..
Jag köpte hem tester. De blev ett svagt test, så jag kissade på många fler och alla visade svaga streck, så jag blev rädd och orolig! Glad och lycklig, men ändå illamående och panikslagen! Det var läskigt, men samtidigt roligt. Alla känslorna va där liksom! Haha.
Jag har alltid tänkt på HUR jag skulle tala om för J, så jag slängde ihop ett litet bebisplagg i en high chaparall påse (inte vad jag hade tänkt direkt), och linda in test-stickorna i hushållspapper :') haha! Inte heller vad jag tänkte, men det skulle bara gå fort! Jag gick in till J som låg och sov i sängen och han fatta ju ingenting. När han öppna så sa han typ jaha, graviditetstest, är du gravid, va roligt. så la han sig ifrån de och sa inge mer. Jag fick mer panik då. och fråga om han inte blev glad, för han har ju ändå tjatat om bebis i flera år, men jag har sagt att vi väntar.. Men då blev han ju bara chockad, och tillslut kom glädjen när han skulle prata och klappa på magen, osv..
 
Jag ville typ inte inse att jag var gravid för jag visste inte om jag var glad eller inte.. Tänk om ungen får kolik och tänk om jag får förlossnignsdepression, ja, alla tankar om allt negativt for i huvudet, men det är så jag kan bli positivt överraskad istället, för att tänka på bra saker med bebis och så blir det bara skit. Då tänker jag hellre det värsta och allt blir bättre :) Sån är jag iallafall!
 
Jag mådde så jäkla dåligt så jag (förlåt för jag skriver det här, jag skäms lite) hoppades på missfall! Jag va inte alls försiktig, jag sket i att jag inte fick äta vissa saker, självklart höll jag mig borta från alkohol, men som tillexempel fisk eller vad det är man inte får äta.. När illamåendet och svimfärdigheten försvann i ca. vecka 14 började jag uppskatta bebisen i magen. Då blev jag liksom glad att jag inte fått missfall! Jag började istället oroa mig inför förlossningen som jag bävat över i så många år.. Nu hade jag ju inget val.. Jag ringde BM och fixade inskrivnignsbesöket väldigt sent, eftersom jag inte ville inse att jag va gravid, så jag kunde inte göra KUB testet. Men vi gjorde ett UL för att kolla i vilken vecka vi va i, och då sa de att måtten verkar normala, så vi körde på och hoppades på att bebisen var frisk! Allt gick väl bra, jag fortsatte jobba, mådde skit bra! Men sen kom foglossningen, vissa dagar kunde jag inte gå, jag haltade, (jag bodde ca 5 minuter från jobbet, men vissa dagar tog de 30 minuter att gå till jobbet), jag skaffade ett foglossningsbälte.. Jag började se typ sjuk ut.. Orkade inte bry mig om mitt utseende , jag hade samma kläder varje dag för jag köpte inga gravidkläder, jag hade liksom mina favoriter (jag tvättade förstås de kläderna på kvällar och helger) så jag va ingen smutsgris :P
Men jag kan säga att kläderna slängdes när ungen väl var ute, för de va så slitna och fula då ;D
Min mage var ändå inte stor, jag gick ner ca 14 kg under graviditeten. Gick upp 2 kg under sista månaden.
Pga foglossningen var jag sjuk ofta från jobbet. Till slut va jag hemma 2 hela veckor och under den tiden kämpade jag för att få sjukskrivning. De va lätt att få det 50%, men 100% va omöjligt! Så jag gick till jobbet 2 dagar i veckan, men jag kände att jag inte ens klarade det. Jag va där och mådde dåligt och ville bara hem, så jag kände för barnens skull att jag inte ens skulle vara där. Så jag tog lite semester, sen var jag hemma obetald.
 
Jag fick en babyshower av syrran - Vilket var jättegulligt och överraskande, för jag hade ingen som helst aning! Helt seriöst! Så de va spännande :) och jag tackar henne så mycket för det! <3
 
Under graviditeten fick jag åka in rätt mycket till Förlossningen. Första gången va några månader innan BF då hade jag kraftiga sammandragningar. De kollade och undersökte, men allt såg bra ut som tur var, så vi åkte hem igen.
 
Någon vecka senare, tror jag det var, så rörde han sig knappt under dagen.
Men lär sig barnets mönster och tider, men den dagen avvek sillen rätt mycket. De va lite rörelse under 10 minuter typ. Så jag ringde in när J kom hem från jobbet. De sa att jag inte ska oroa mig, men de kan vara allvarligt (hur kan man inte oroa sig när de säger så?!) så vi skulle komma in direkt!
Så vi åkte in.. De roligaste är att varje gång vi åkte in bar vi med oss babyskydd och packning från lägenhet till bilen, för vi visste ju inte vad som skulle hända och vi kunde inte ha de liggandes i bilen hela tiden. När vi kom in undersökte en läkare mig. De fick inte riktigt igång honom. Men han rörde sig. Han va lite seg. Läkaren gjorde ul och sa att de va minskat med vatten. Så vi skulle åka hem (de va sent på kvällen), och komma in dagen efter igen.
Så vi ringde in på morgonen till specialist mödravården på danderyd, vi skulle komma in. Där fick vi göra vanliga undersökningen (lyssna på bebis och mäta aktivitet) sen träffa vi läkare, hon sa att de såg bra ut. MEn vi skulle kolla vattnet på ul, så hon gjorde ul, men de va en gammal tant, så hon sa att hon inte hade nån koll. Hon ringde till själva avdelningen där de gör ultraljud. så vi fick en lite senare akuttid där så vi gick dit och väntade i någon timme. De kollade och sa att läkaren som gjorde ul på förlossningen måste ha varit dålig på de hon gjorde för de saknades inget vatten, men hon såg att bebisen är mindre än den ska vara. då var han alltså 17,9% mindre, har jag för mig. Och 21% är gränsen då plockar de oftast ut bebisen. Efter ul skulle vi tillbaka till läkaren. Så vi fick gå dit och vänta i nån timme igen. Sen sa hon bara att allt såg bra ut, men hon va osäker på bebisen storlek osv. Så hon satt och vela. Hon sa att vi skulle få ny tid i receptionen. Vilket vi fick ca 1 vecka senare.
Men dagen efter ringer hon och säger att hon i samråd med sina kollegor ville att vi skulle komma på tisdagen igen, istället för fredagen för att göra tester igen! och då trodde vi att nu händer de nåt - för annars skulle de inte ringa, så vi va taggade! Men nä, vi gjorde tester, allt såg bra ut - vi åkte hem. Vi åkte dit igen på Fredagen för vi hade ju en tid då också, mätte osv, sen åkte vi hem. Så höll vi på så i flera veckor. Åkte in varje vecka för att mäta och kolla. Sista ul va han ca 15% mindre tror jag. 
Ca 2 veckor innan bf började jag få mensvärk. Jag sov inte på natten för jag hade kraftiga smärtor då så jag grät och va tvungen att andas genom dom, men varje dag hade jag bara nån enstaka smärta, men molande mensvärk hela tiden, på kvällen kom de och så höll de på på natten. Efter några dagar ringde ja in, vi fick komma in, men de sa att inget hänt och bebis mår bra.. Åkte hem. Några dagar senare ringde jag igen. Åkte in. Va full på BB Dandeyd, så vi fick komma till BB Stockholm. Där va jag öppen 2cm. Gränsen för att stanna är ju 3cm. De sa att vi skulle hem, men jag var så trött så lack på allt att jag inte fick nån hjälp, så jag sa att jag åker inte hem! Så de sa att vi skulle ut och gå lite kanske äta nåt. så det gjorde vi. Jag fick stanna flera gånger och andas. När vi kom tillbaka hade inget hänt. Jag var fortfarande 2cm öppen.
Så jag blev hemskickad. Men de sa att jag kunde få nån medicin (kommer inte ihåg namnet, men det är vanlig tablett) som skulle stoppa allt. DÅ blev jag surare och sa bara varför skulle jag vilja stoppa allt när han ändå ska ut snart?! Vi åkte hem tomhänta.
Jag hade ont, fick inte sova! Jag ringde BB Danderyd och grät nästan. Jag orkade verkligen inte mer. Jag fick komma in. Hon sa att man inte föder barn på 2 värkar på 10 minuter. Jag va öppen 2 cm. Inget annat hade hänt. SUCK!! Jag va så slut och de märkte hon. Hon gav mig en sovdos jag skulle ta hemma. Det skulle göra att allt stannade upp (precis som hon på BB Stockholm sa) men innan jag blev sur och arg så förklarade hon att min kropp är så trött just nu så därför går arbetet så långsamt. Om jag sover och värkarbetet får vila lite så får de ny kraft efteråt. Så jag gjorde det. Jag va som en ny människa efter den där sovdosen. Efter 2 veckors sömnlösa nätter, så behövdes det! Och dagen efter skulle jag till min BM, jag var utvilad, hade lite mensvärk.. Jag berättar allt och frågar om hon kan undersöka mig - hon gör det, men säger att hon inte ens når dit för det är för långt in.. asså va :'D haha! så hon hämtar en annan BM hon undersöker och får skit stora ögon och säger att jag är öppen 3 cm och min livmodertapp är hur mjuk som helst! Så eftersom jag haft så ont å så, så gjorde de hinnvepning.. Det var ca 3-4 BM som va där och gröta och gjorde hinnsvepning. Så sa de ikväll ligger du på BB och föder barn! det var den 6 April 2017, och bebisen var beräknad 9 April 2017.
Jag åker hem. GÅr en halvtimme så får jag ondare. Det gör ondare för varje timme. Slemproppen går. Jag har typ kraftig mensvärk bara.. Ondare än så får jag inte. Vi klockade värkarna, men jag får bara 2 st på 10 minuter. Jag ringer in och vi får komma in. Och javisst vi ska föda barn! 
 
Det blir nytt inlägg med förlossningberättelse.. 
 


/ Love MissLie ♥
    Min profilbild
    (Om mig : Klicka på ★ bild)