Att ha en 1,5 åring och ett barn med kolik

Ja detta inlägget! Jag har länge velat om jag ska publicera eller inte. Många kommer nog ta åt sig osv om de är min familj som läser och helt ärligt så orkar ja inte bry mig mer. Jag känner de jag känner. Saker kanske har sina orsaker men inte som jag fått höra iallafall.

I oktober fick vi våran dotter.. För de första när hon kom så kände ja ingen glädje! De va ett barn som kom.. å inte fan sluta hon skrika! Jag satt med bröstet i munnen 24/7 stort sett! På BB hotellet alltså! Hon sluta snutta å sov i famnen så fort man la bort henne vakna hon å gallskrek. Enda som funka va tutten! Jag va helt död! Så när vi kom hem dagen efter va jag så lycklig att få träffa L men så trött! När vi kom hem med barnen sov M så jag tänkte duscha men hann inte långt in i duschen FÖRÄN jag hörde barnskrik! Å de enda som funka va bröstet! Ja så hade vi de i flera veckor. Jag hann aldrig duscha. Jag dygnade. Jag satt fast med barnet som jag inte va glad över. Samtidigt skulle jag ta hand om L som va 1,5 år då. Två blöjbarn. J kämpa på med jobb å hjälpte med L när han kom hem av de han orka.. han sov med L på nätterna å tog hand om honom för att få sömn å kunna åka å jobba nästa dag. Mins tankar i allt detta är att jag måste ta hand om henne för de finns ingen annan som gör de å hon kan inte själv. L kunde knappt va på förskolan för han va ständigt sjuk. Va han inte förkyld hade han problem med nåt annat. M skrek sig igenom turerna med vagnen fram å tillbaka till dagis. Vilket va tufft för L för han blev stressad när hon va ledsen.
Jag va mer död än levande men kämpa på för mina barn!
Å i allt detta! Kunde folk fråga lite snabbt - hur är det? Å ja skrev som de va att ja är trött osv. Man får till svar - de är inte lätt med småbarn. Osv. Så till slut skrev jag bara bra! För ingen verkade ju bry sig helt ärligt när de frågade.. jag gick ALDRIG ut själv med M. Enda jag gjorde va att gå på spädbarnsmassage för ja tänkte att massage brukar hjälpa. Men de gjorde den inte så sen satt vi bara hemma. Folk kom till oss ibland. Hände typ aldrig. M blev folkskygg. Enda som gällde va min famn för de va de ända hon var van vid. Inte ens hennes pappa fungerade för henne. Så de va hon å jag. 
De enda som flyger i mina tankar - var fan är mitt stöd? Var är barnens morföräldrar? Var är barnens mostrar? Var är deras farföräldrar? Var är deras farbröder? Fastrar? Var fan är alla som påstår sig vara våran familj?? Ah där klev MIN moster å hennes fru fram! Tack så in i helvete mycket för dessa två människor alltså!! Att få prata ur sig. Att de kan sitta å hålla henne fast hon skriker för om bryr sig inte om de så länge jag fick vila lite från att ha henne i famnen. Jag började sakta men säkert bli människa igen. 
I 5 jävla månader hade hon kolik. Vi började med magdroppar! De första dropparna hjälpte inte tydligen! Sen började hon bli människa. Vi fick mer kontakt med henne utöver allt skrik! Hon blev mer å mer nöjd. Ville vara lite mer på golvet å experimentera! Jag började känna glädje över henne. Å de blev mer å mer för varje dag. Hon utvecklades så fort efter det. Så helt plötligt från kolik till att gå! 😳
Vi njöt aldrig av nån bebis 🤷🏼‍♀️
Men i allt detta jävla kaoset. Så håller folk på att tjafsa om att vi aldrig hälsar på. Varför hälsar vi aldrig på? Jag hälsar seriöst aldrig på min pappa tillexempel! Eller farmor! Och de får jag höra! De är ju klart att man får höra de asså de är väl klart att man ska hälsa på nån gång. Men när man bara försöker överleva så orkar man inte alltid höra gnäll att man inte hälsar på osv. Nu menar inte jag just att de är pappa å farmor som gnäller å så de va bara ett exempel på just dom att jag aldrig hälsa på dom! Men när jag säger till någon att ja inte orkar ja har inte hunnit så får man til svar - bit ihop! Sånt är livet! 
Då vill jag bara 🖕🏻.
Min pappa är sjuk och han har velat att ja ska komma å dammsuga å klippa gräs - de går fort säger han. Men för mig går de inte fort - Jag ska klä på barn , de ska med, jag ska ha orken att bara göra allt de där - de är sjukt jobbigt att komma iväg med 2 barn å man själv mår skit! Jag har fan sugit på att städa hemma också å de har nog en å annan kommentera på när man är här ist för att säga dammsug du så tar jag barnen en stund.. nä gnälla går förjävla bra men inge annat! Så trött på att man ska göra saker för andra men får fan inge tillbaka. Nu kommer detta inlägg misstolkas för de är de man gör bäst - drar egna slutsatsen å misstolkar allt å blir sur! Sen att folk har kommentarer om att jag ska hjälpa min pappa för jag bor närmast av mina systrar  de tycker jag är helt fucked up. Bara för jag bor närmast betyder inte de att jag har mer tid än nån annan? Jag har fan fullt upp mitt liv ändå utan att åka å städa hos någon annan. Men sånt är livet tydligen! De här är absolut inget riktigt mot just min pappa! Han har de inte lätt å de är klart att han kanske behöver hjälp då! Men jagfolk har ingen jävla aning om hur mitt liv är och hur jag mår dör de frågar man aldrig men man har snabbt åsikter om vad jag ska göra å inte göra för andra.. de är jag så jävla less på!!

Barn med kolik är fan inte å leka med!!
Känner ni nån med barn som har kolik? Finns där, stötta!! 
    Min profilbild
    (Om mig : Klicka på ★ bild)